snartfri

Någonting som har blivit så otroligt uppenbart för mig nu när jag ger min kropp den energi den behöver är vilken sparlåga man som sjuk går på. Jag minns när jag gick på högstadiet och en flicka i min klass var sjuk i anorexi. Jag minns hur död jag tyckte att hon såg ut, hela hon. Så grå i hyn. Så hålögd. Hennes sjuka uppenbarelse blev mitt första möte med anorexi som fenomen och sedan dess har jag alltid haft hennes tomma blick och håriga överläpp i bakhuvudet som association till sjukdomen. Det var för mig därför svårt att förstå hur illa ställt det var med mig när jag var som mest sjuk. För jag såg ingen grådassig hålögd flicka i spegeln. Jag såg inte mig själv med utstrålningen av min föredetta klasskamrat, hon som aldrig tycktes sluta magra. Men spegelbilden ljög och när jag nu tittar på bilder från när jag var som mest undernärd är flickan i min högstadieklass precis vad jag ser i mig själv på bilderna. Gråblek och hålögd. Bara ett av alla ansikten vars skönhet anorexin berövat. Jag ser en människa som inte lever – en människa som inte tillåter sig själv att leva. En människa som balanserar på en gräns farligt nära döden, i väntan på att få leva. De tomma ögonen, de går inte att ta miste på. Men man ser dem inte själv, inte när man är mitt i sin sjukdom.

Nångonting som skrämde mig när jag var som mest undernärd var hur som helst när jag upptäckte hur jag inte kunde skratta. Det kändes som att det rent fysiskt inte gick. Nu i efterhand förstår jag att fallet var precis så, min kropp orkade helt enkelt inte skratta. Det tar mycket energi att skratta – någonting min kropp rent krasst inte hade råd att låta mig göra. Den hade annat att prioritera än att låta mig känna mig glad helt enkelt. Jag minns att folk kunde säga saker som jag tyckte var roliga, till och med jätteroliga, så roliga att jag tänkte att "om någon sagt detta för ett år sedan hade jag skrattat ihjäl mig". Men eftersom att jag inte förstod att anledningarna till min oförmåga att skratta var rent fysiska kopplade jag självklart ihop allt med mitt dåliga mående och tänkte någon dömande tanke om mig själv i stil med att "jag har blivit så jävla tråkigt, jag har inte ens någon humor längre".

Då kunde jag inte tro att jag någonsin skulle få känna känslan av att vara en tickande bomb i väntan på att få explodera. Första gången jag blev bekant med den känslan var när jag legat inne på SCÄ:s vårdavdelning ett tag. Jag hade börjat äta igen och jag hade, till min stora förskräckelse, gått upp en del i vikt. Helt i onödan tyckte jag. Visst var ångesten inte lika huggande vid varje tugga längre och visst hade jag lärt mig att äta igen. Visst utsatte jag inte min kropp för lika stor fara längre - men till vilken nytta? Det undrade jag då. För vad spelade det egentligen för roll om det var huggande panikångest eller jämntjock mellankoli jag kände? Jag mådde ju knappast bättre, jag var bara tjockare. Trodde jag.

Fram tills en dag.

Detta må låta som rent Hokus pokus men det är så här jag minns alltihop. Jag minns att en känsla kom smygande över mig och jag minns att den växte sig starkare på bara några sekunder för att sedan sluka mig helt. Jag minns att jag satt i avdelningens pysselrum och pratade med en av de andra patienterna och hur jag först blev förvånad när jag kände vad som hände inom mig. Vad var det här för härlig känsla? Jag vet i efterhand inte om jag skulle kalla det en känsla utan kanske snarare ett tillstånd. Ett tillstånd av total sprallighet, bubblighet och lycka. Jag kände mig plötsligt, som från ingenstans, så full av liv. Som om jag plötsligt vaknat upp från en lång dvala. Jag minns att jag åkte hem på permission den kvällen och att jag då berättade för mina föräldrar att jag för första gången fått belöning för allt mitt slit. Det var då jag insåg hur jag tvingat min kropp att lägga all energi på att låta mig överleva rent fysiskt och hur jag inte gett den chansen att ge mig mer än så tillbaka.

Den här känslan eller det här tillståndet kan fortfarande komma över mig plötsligt ibland. Som att min kropp får spontana lyckorus över att jag äntligen tar hand om den på det sätt den är värd. Den låter mig känna mig så glad och så levande. Sådär så att jag kan sitta och tänka på hur fina byxor alla i tunnelbanevagnen jag åker i har, för att sedan bli totalt genomlycklig över detta faktum – tänk att det kan finnas så många fina byxor i en och samma tunnelbanevagn! Sedan sitter jag bara och ler. Tycker ni inte att det låter som en rätt härlig grej ändå? Jag önskar ingen av er att gå miste om detta tillstånd i onödan, för det är precis så härligt som det låter.