snartfri

Igår hade jag ett intressant samtal med en av de andra patienterna på dagvården angående detta med kroppsuppfattning. Några veckor tidigare hade vi pratat om samma sak och anledningen till att jag tog upp det med henne igen var för att jag insett hur mycket min sådanna har förändrats. Det är verkligen så med att bli fri från en ätstörning, att när man kommer till en insikt så gör man det väldigt plötsligt och snabbt. I alla fall för mig har det varit så. Det jag tänker på nu är den ständigt starka önskan man som sjuk bär på om att vara underviktig.

Jag minns hur jag senast för några veckor sedan levde kvar i en slags bitterhet, en tanke av att "jag kan väl vara såhär tjock då om jag nu måste, men jag kommer alltid sörja att jag inte kan ha min drömkropp och må bra samtidigt". Jag antar att jag inte behöver nämna att jag med "min drömkropp" syftade på en kropp som snarare än en ung kvinnas liknade en liten pojkes? Att bli kallad spinkig har för mig varit självförverkligande - som ett bevis på att jag fanns. Jag kunde leva så länge på kommentarer som tydde på att folk noterat min benighet (nåväl, åtminstonde tills jag tittade mig i anorexins spegel och fick det motsatta bevisat vilket självklart ledde till slutsatser som att personen "bara sagt det för att vara snäll" eller "för att lura mig till att äta ännu mer än vad jag redan gjorde".) Senast jag fick en sån kommentar var hur som helst av samma person jag pratade med igår fast vid det förra tillfället då vi pratade om samma sak. När hon, i egenskap av anorektiker, sa till mig att jag hade fina armar upplevde jag det som en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått. Det kändes som att jag aldrig mer ville äta för att slippa riskera att förstöra mina armar som tydligen setts som fina ur ett par anorektiska ögon. Det betydde så otroligt mycket. Nej, anorexin hade verkligen lyckats intala mig att det var jag som tyckte att det var attraktivt med knäskålar så vassa att de var ständigt blåslagna. Att lyckan över min magra kropp eller sorgen över min kraftiga, beroende på hur det för tillfället kändes, var någonting genuint. Det präglade hela min självbild och jag levde i ett virrvarr av känslor som talade om för mig att en mager kropp var förutsättningen för att någonsin kunna må bra. Som att det var steg ett; att jag först när jag blivit mager skulle kunna ta itu med saker och ting runt omkring mig. Nu känns det som en märklig tanke att jag bara för några veckor sedan kunde stirra mig grön av avund på människor om jag upplevde det som att de var smalare än jag. Jag bekymrades någonting oerhört av att umgås med smala människor och kunde medan vi umgicks vara fullt upptagen med att fundera över "hur livet kunde vara så orättvist att hon kunde få vara så smal och fortfarande må bra medan jag behövde vara såhär stor för att kunna må bra ens fysiskt".

Men vet ni? De tankarna är verkligen som bortblåsta nu. För varför i hela friden ska jag pressa mig till att se ut som en människa som inte tar för sig av livet när jag i själva verket älskar det? Allvarligt talat så trodde jag aldrig att jag, när jag nått normalvikt, skulle kunna titta mig i spegeln och tänka att "Fan, jag ser nog fortfarande lite spinkig och tråkig ut trots allt. Bäst att jag tar lite godis!" - men det kan jag.

Det jag vill säga är att sorgen över att ha blivit ifråntagen kroppen man kämpat för släpper - för man inser att den inte gav en någonting annat än ett oattraktivt yttre och ett jävligt taskigt mående både fysiskt och psykiskt sett. Jag blir själv förvånad över hur jag nu värderingsfritt kan tänka att "byxorna är för små" när knappen inte går igen, istället för att med paniken krypandes genom kroppen konstatera att "magen är för stor".

"Visst, jag kan se ut så här om det är så jävla viktigt, det är bara tråkigt att veta att jag aldrig mer kommer kunna gå klädd i linne för att jag inte kan visa mina armar" minns jag att jag sa till min behandlare. Men vet ni? Jag har haft linne på mig idag och flera gånger tidigare sedan jag nådde normalvikt och det har gått alldeles utmärkt.

När man pratar med anhöriga om sin sjukdom kan man ibland höra dem säga att de inte förstår. Just det har inspirerat mig. För jag vet, att när jag själv inte längre förstår vad fan jag hållt på med - då är jag fri. Och jag känner verkligen att jag är påväg dit nu. För hur fan kunde jag köpa att jag inte skulle kunna gå klädd i linne bara för att min kropp inte längre ser ut som en liten pojkes? Det är ju helt befängt. Jag förstår faktiskt inte det.

Någonting som har blivit så otroligt uppenbart för mig nu när jag ger min kropp den energi den behöver är vilken sparlåga man som sjuk går på. Jag minns när jag gick på högstadiet och en flicka i min klass var sjuk i anorexi. Jag minns hur död jag tyckte att hon såg ut, hela hon. Så grå i hyn. Så hålögd. Hennes sjuka uppenbarelse blev mitt första möte med anorexi som fenomen och sedan dess har jag alltid haft hennes tomma blick och håriga överläpp i bakhuvudet som association till sjukdomen. Det var för mig därför svårt att förstå hur illa ställt det var med mig när jag var som mest sjuk. För jag såg ingen grådassig hålögd flicka i spegeln. Jag såg inte mig själv med utstrålningen av min föredetta klasskamrat, hon som aldrig tycktes sluta magra. Men spegelbilden ljög och när jag nu tittar på bilder från när jag var som mest undernärd är flickan i min högstadieklass precis vad jag ser i mig själv på bilderna. Gråblek och hålögd. Bara ett av alla ansikten vars skönhet anorexin berövat. Jag ser en människa som inte lever – en människa som inte tillåter sig själv att leva. En människa som balanserar på en gräns farligt nära döden, i väntan på att få leva. De tomma ögonen, de går inte att ta miste på. Men man ser dem inte själv, inte när man är mitt i sin sjukdom.

Nångonting som skrämde mig när jag var som mest undernärd var hur som helst när jag upptäckte hur jag inte kunde skratta. Det kändes som att det rent fysiskt inte gick. Nu i efterhand förstår jag att fallet var precis så, min kropp orkade helt enkelt inte skratta. Det tar mycket energi att skratta – någonting min kropp rent krasst inte hade råd att låta mig göra. Den hade annat att prioritera än att låta mig känna mig glad helt enkelt. Jag minns att folk kunde säga saker som jag tyckte var roliga, till och med jätteroliga, så roliga att jag tänkte att "om någon sagt detta för ett år sedan hade jag skrattat ihjäl mig". Men eftersom att jag inte förstod att anledningarna till min oförmåga att skratta var rent fysiska kopplade jag självklart ihop allt med mitt dåliga mående och tänkte någon dömande tanke om mig själv i stil med att "jag har blivit så jävla tråkigt, jag har inte ens någon humor längre".

Då kunde jag inte tro att jag någonsin skulle få känna känslan av att vara en tickande bomb i väntan på att få explodera. Första gången jag blev bekant med den känslan var när jag legat inne på SCÄ:s vårdavdelning ett tag. Jag hade börjat äta igen och jag hade, till min stora förskräckelse, gått upp en del i vikt. Helt i onödan tyckte jag. Visst var ångesten inte lika huggande vid varje tugga längre och visst hade jag lärt mig att äta igen. Visst utsatte jag inte min kropp för lika stor fara längre - men till vilken nytta? Det undrade jag då. För vad spelade det egentligen för roll om det var huggande panikångest eller jämntjock mellankoli jag kände? Jag mådde ju knappast bättre, jag var bara tjockare. Trodde jag.

Fram tills en dag.

Detta må låta som rent Hokus pokus men det är så här jag minns alltihop. Jag minns att en känsla kom smygande över mig och jag minns att den växte sig starkare på bara några sekunder för att sedan sluka mig helt. Jag minns att jag satt i avdelningens pysselrum och pratade med en av de andra patienterna och hur jag först blev förvånad när jag kände vad som hände inom mig. Vad var det här för härlig känsla? Jag vet i efterhand inte om jag skulle kalla det en känsla utan kanske snarare ett tillstånd. Ett tillstånd av total sprallighet, bubblighet och lycka. Jag kände mig plötsligt, som från ingenstans, så full av liv. Som om jag plötsligt vaknat upp från en lång dvala. Jag minns att jag åkte hem på permission den kvällen och att jag då berättade för mina föräldrar att jag för första gången fått belöning för allt mitt slit. Det var då jag insåg hur jag tvingat min kropp att lägga all energi på att låta mig överleva rent fysiskt och hur jag inte gett den chansen att ge mig mer än så tillbaka.

Den här känslan eller det här tillståndet kan fortfarande komma över mig plötsligt ibland. Som att min kropp får spontana lyckorus över att jag äntligen tar hand om den på det sätt den är värd. Den låter mig känna mig så glad och så levande. Sådär så att jag kan sitta och tänka på hur fina byxor alla i tunnelbanevagnen jag åker i har, för att sedan bli totalt genomlycklig över detta faktum – tänk att det kan finnas så många fina byxor i en och samma tunnelbanevagn! Sedan sitter jag bara och ler. Tycker ni inte att det låter som en rätt härlig grej ändå? Jag önskar ingen av er att gå miste om detta tillstånd i onödan, för det är precis så härligt som det låter.

Det första jag tänker på när jag hör ordet blogg är "dagens outfit". Jag trodde därför aldrig att jag skulle starta en blogg. Jag har rätt svårt att förstå hur intresset utifrån för vad jag har på mig för strumpor skulle kunna existera över huvud taget. Nej, i ärlighetens namn har jag aldrig förstått mig på det här fenomenet med bloggar. I alla fall inte såna som handlar om strumpor.

Men vilken tur då, att den här bloggen inte handlar om mina strumpor (jag har för övrigt typ antingen hål eller bara en i samma färg av alla mina). Den här bloggen handlar knappt om mig över huvud taget. Den handlar om en del av mitt liv som jag är påväg bort ifrån med stormsteg. En sjukdom av vilken jag råkade bli ett offer, en sjukdom av vilken jag inte tänker vara ett offer länge till. Jag satte ner foten på allvar och det har lönat sig.

Jag är 20 år och har varit sjuk i ätstörningar under stora delar av mitt liv. Ovetandes gick jag sjuk i många år innan jag för ungefär ett år sedan fick diagnosen Anorexia nervosa. Sjukdomen hade då hunnit ta stora delar av det som faktiskt är jag; någonting jag verkligen är på väg att åter lära känna och åter lära mig att älska nu. En viktig del i mitt första steg mot tillfrisknandet var hur som helst just en blogg jag råkade trilla över på internet. Jag hade då blivit remitterad till Stockholms centrum för ätstörningar och väntade på en tid där. Jag var förvirrad, livrädd och kände mig så ensam i mina problem som jag ständigt förnekade för mig själv att de ens existerade. Hur som helst tog jag kontakt med bloggtjejen jag hittat som då befann sig i ett sjukdomsstadie liknande det jag befinner mig i nu - påväg mot friheten med stormsteg. Den här människans ord kom att betyda så otroligt mycket för mig. Att av någon som själv varit i samma sits få höra gång på gång att det är värt det, det är värt att bli frisk och fri, blev för mig ett första avstamp mot att våga försöka. Min önskan nu, när jag nästan kan snudda vid friheten jag ser komma emot mig, är att få dela med mig av det den här människan delade med sig av till mig. Hon delade med sig av så mycket hopp genom att låta mig se hur en människa som snart var ute på andra sidan efter ett långt kämpande faktiskt helt ärligt kunde säga att "Det har varit värt det!"

Jag kommer förhoppningsvis bli helt friskförklarad till sommaren (jag kan erkänna att det pirrar lite i magen bara av att skriva det) och insikterna haglar just nu ner över mig. Insikten att fan, vad skön och rofylld friheten verkar. Insikten att Fan, vilken bubbla jag levt i. Insikten att Fan, vad det verkliga livet verkar mycket mer värt att leva än det ätstörda. Insikten att Fan, vilken tankefälla jag fastnade i. Insikten att Fan, vad illa jag har gjort mig själv. Insikten att Fan, vad jag är värd mycket mer än det liv min sjukdom skapade mig. Insikten att Fan, vad jag aldrig ska återvända. Insikten att Fan, vad jag aldrig kommer ångra att jag valde friheten. Insikten att Fan, vad min sjukdom aldrig ledde mig någonstans. Det är exempel på de insikter som växer sig starkare hos mig varje dag och helt ärligt - jag kan inte se vad som skulle kunna få mig att backa nu.

Jag hoppas att ni kommer hitta hit och att jag kommer kunna peppa er, för jag ska försöka slå mitt lilla slag för att utrota fenomenet ätstörningar för all framtid (Tja, man kan ju alltid drömma i alla fall!).

Vi hörs! /Jejja