snartfri

Igår hade jag ett intressant samtal med en av de andra patienterna på dagvården angående detta med kroppsuppfattning. Några veckor tidigare hade vi pratat om samma sak och anledningen till att jag tog upp det med henne igen var för att jag insett hur mycket min sådanna har förändrats. Det är verkligen så med att bli fri från en ätstörning, att när man kommer till en insikt så gör man det väldigt plötsligt och snabbt. I alla fall för mig har det varit så. Det jag tänker på nu är den ständigt starka önskan man som sjuk bär på om att vara underviktig.

Jag minns hur jag senast för några veckor sedan levde kvar i en slags bitterhet, en tanke av att "jag kan väl vara såhär tjock då om jag nu måste, men jag kommer alltid sörja att jag inte kan ha min drömkropp och må bra samtidigt". Jag antar att jag inte behöver nämna att jag med "min drömkropp" syftade på en kropp som snarare än en ung kvinnas liknade en liten pojkes? Att bli kallad spinkig har för mig varit självförverkligande - som ett bevis på att jag fanns. Jag kunde leva så länge på kommentarer som tydde på att folk noterat min benighet (nåväl, åtminstonde tills jag tittade mig i anorexins spegel och fick det motsatta bevisat vilket självklart ledde till slutsatser som att personen "bara sagt det för att vara snäll" eller "för att lura mig till att äta ännu mer än vad jag redan gjorde".) Senast jag fick en sån kommentar var hur som helst av samma person jag pratade med igår fast vid det förra tillfället då vi pratade om samma sak. När hon, i egenskap av anorektiker, sa till mig att jag hade fina armar upplevde jag det som en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått. Det kändes som att jag aldrig mer ville äta för att slippa riskera att förstöra mina armar som tydligen setts som fina ur ett par anorektiska ögon. Det betydde så otroligt mycket. Nej, anorexin hade verkligen lyckats intala mig att det var jag som tyckte att det var attraktivt med knäskålar så vassa att de var ständigt blåslagna. Att lyckan över min magra kropp eller sorgen över min kraftiga, beroende på hur det för tillfället kändes, var någonting genuint. Det präglade hela min självbild och jag levde i ett virrvarr av känslor som talade om för mig att en mager kropp var förutsättningen för att någonsin kunna må bra. Som att det var steg ett; att jag först när jag blivit mager skulle kunna ta itu med saker och ting runt omkring mig. Nu känns det som en märklig tanke att jag bara för några veckor sedan kunde stirra mig grön av avund på människor om jag upplevde det som att de var smalare än jag. Jag bekymrades någonting oerhört av att umgås med smala människor och kunde medan vi umgicks vara fullt upptagen med att fundera över "hur livet kunde vara så orättvist att hon kunde få vara så smal och fortfarande må bra medan jag behövde vara såhär stor för att kunna må bra ens fysiskt".

Men vet ni? De tankarna är verkligen som bortblåsta nu. För varför i hela friden ska jag pressa mig till att se ut som en människa som inte tar för sig av livet när jag i själva verket älskar det? Allvarligt talat så trodde jag aldrig att jag, när jag nått normalvikt, skulle kunna titta mig i spegeln och tänka att "Fan, jag ser nog fortfarande lite spinkig och tråkig ut trots allt. Bäst att jag tar lite godis!" - men det kan jag.

Det jag vill säga är att sorgen över att ha blivit ifråntagen kroppen man kämpat för släpper - för man inser att den inte gav en någonting annat än ett oattraktivt yttre och ett jävligt taskigt mående både fysiskt och psykiskt sett. Jag blir själv förvånad över hur jag nu värderingsfritt kan tänka att "byxorna är för små" när knappen inte går igen, istället för att med paniken krypandes genom kroppen konstatera att "magen är för stor".

"Visst, jag kan se ut så här om det är så jävla viktigt, det är bara tråkigt att veta att jag aldrig mer kommer kunna gå klädd i linne för att jag inte kan visa mina armar" minns jag att jag sa till min behandlare. Men vet ni? Jag har haft linne på mig idag och flera gånger tidigare sedan jag nådde normalvikt och det har gått alldeles utmärkt.

När man pratar med anhöriga om sin sjukdom kan man ibland höra dem säga att de inte förstår. Just det har inspirerat mig. För jag vet, att när jag själv inte längre förstår vad fan jag hållt på med - då är jag fri. Och jag känner verkligen att jag är påväg dit nu. För hur fan kunde jag köpa att jag inte skulle kunna gå klädd i linne bara för att min kropp inte längre ser ut som en liten pojkes? Det är ju helt befängt. Jag förstår faktiskt inte det.