snartfri

Det första jag tänker på när jag hör ordet blogg är "dagens outfit". Jag trodde därför aldrig att jag skulle starta en blogg. Jag har rätt svårt att förstå hur intresset utifrån för vad jag har på mig för strumpor skulle kunna existera över huvud taget. Nej, i ärlighetens namn har jag aldrig förstått mig på det här fenomenet med bloggar. I alla fall inte såna som handlar om strumpor.

Men vilken tur då, att den här bloggen inte handlar om mina strumpor (jag har för övrigt typ antingen hål eller bara en i samma färg av alla mina). Den här bloggen handlar knappt om mig över huvud taget. Den handlar om en del av mitt liv som jag är påväg bort ifrån med stormsteg. En sjukdom av vilken jag råkade bli ett offer, en sjukdom av vilken jag inte tänker vara ett offer länge till. Jag satte ner foten på allvar och det har lönat sig.

Jag är 20 år och har varit sjuk i ätstörningar under stora delar av mitt liv. Ovetandes gick jag sjuk i många år innan jag för ungefär ett år sedan fick diagnosen Anorexia nervosa. Sjukdomen hade då hunnit ta stora delar av det som faktiskt är jag; någonting jag verkligen är på väg att åter lära känna och åter lära mig att älska nu. En viktig del i mitt första steg mot tillfrisknandet var hur som helst just en blogg jag råkade trilla över på internet. Jag hade då blivit remitterad till Stockholms centrum för ätstörningar och väntade på en tid där. Jag var förvirrad, livrädd och kände mig så ensam i mina problem som jag ständigt förnekade för mig själv att de ens existerade. Hur som helst tog jag kontakt med bloggtjejen jag hittat som då befann sig i ett sjukdomsstadie liknande det jag befinner mig i nu - påväg mot friheten med stormsteg. Den här människans ord kom att betyda så otroligt mycket för mig. Att av någon som själv varit i samma sits få höra gång på gång att det är värt det, det är värt att bli frisk och fri, blev för mig ett första avstamp mot att våga försöka. Min önskan nu, när jag nästan kan snudda vid friheten jag ser komma emot mig, är att få dela med mig av det den här människan delade med sig av till mig. Hon delade med sig av så mycket hopp genom att låta mig se hur en människa som snart var ute på andra sidan efter ett långt kämpande faktiskt helt ärligt kunde säga att "Det har varit värt det!"

Jag kommer förhoppningsvis bli helt friskförklarad till sommaren (jag kan erkänna att det pirrar lite i magen bara av att skriva det) och insikterna haglar just nu ner över mig. Insikten att fan, vad skön och rofylld friheten verkar. Insikten att Fan, vilken bubbla jag levt i. Insikten att Fan, vad det verkliga livet verkar mycket mer värt att leva än det ätstörda. Insikten att Fan, vilken tankefälla jag fastnade i. Insikten att Fan, vad illa jag har gjort mig själv. Insikten att Fan, vad jag är värd mycket mer än det liv min sjukdom skapade mig. Insikten att Fan, vad jag aldrig ska återvända. Insikten att Fan, vad jag aldrig kommer ångra att jag valde friheten. Insikten att Fan, vad min sjukdom aldrig ledde mig någonstans. Det är exempel på de insikter som växer sig starkare hos mig varje dag och helt ärligt - jag kan inte se vad som skulle kunna få mig att backa nu.

Jag hoppas att ni kommer hitta hit och att jag kommer kunna peppa er, för jag ska försöka slå mitt lilla slag för att utrota fenomenet ätstörningar för all framtid (Tja, man kan ju alltid drömma i alla fall!).

Vi hörs! /Jejja